Bella har bestigit Kilimanjaro fyra gånger

Sent på kvällen väcks du på nästan 5 000 meters höjd. Några timmar senare står du på Afrikas högsta punkt, och längst bak i ledet går någon som vet precis hur det känns.

Bella arbetar som resesäljare hos oss på Safariresor och följer med som svensk reseledare på en del av våra gruppresor till Kilimanjaro. I början av oktober stod hon på toppen för fjärde gången. Här berättar hon hur bestigningen verkligen känns, vem som klarar den och vad du kan göra för att klara den själv.

Hon sa ja innan frågan var färdigställd

Bella har jobbat på Safariresor sedan 2023. Vägen dit började med en safari- och vildmarkskurs strax före pandemin, där skolan reste till Afrika tillsammans med Safariresor. Efter det utbildade hon sig till resekonsult och när det var dags för praktik visste hon exakt vart hon skulle vända sig.

Första bestigningen gjorde hon för att kunna berätta om berget av egen erfarenhet när hon pratar med kunder. Hon älskar att vandra, så när frågan sedan kom om hon ville göra om det som reseledare behövde hon ingen betänketid.

”Jag sa nog ja innan frågan var färdigställd. Bara att få den möjligheten är en dröm.”

Svensk reseledare hela vägen upp på Kilimanjaro

På berget är Bella en del av ett större team, med lokala guider och bärare. Hennes främsta uppgift är att ta hand om gruppen. Hon går oftast längst bak, har koll på att alla hänger med och känner av hur var och en mår. Om någon av resenärerna undrar något eller tycker att något känns jobbigt kan de alltid prata med henne på svenska.

Det gör ofta stor skillnad. Många resenärer känner sig tryggare med en svensk reseledare som är med hela vägen upp. Guiderna pratar bra engelska, men ibland går något förlorat i översättningen och då hjälper Bella till att förklara.

”Det är skönt att kunna säga hur man mår på sitt eget språk, särskilt när höjden börjar kännas.”

Och ibland är det precis vad som behövs. På en av hennes resor blev en kvinna osäker i Base Camp, på nästan 5 000 meters höjd, och visste inte om hon ville fortsätta. Bella satt kvar hos henne, pratade igenom allt och lugnade henne. Dagen efter gick kvinnan hela vägen till toppen.

Regnskog första dagen och månlandskap den tredje

Bella har gått Machamerutten alla fyra gångerna, sju dagar och sex nätter. Den och Lemoshorutten är de leder där flest når toppen, eftersom kroppen får bäst tid att vänja sig vid höjden. I år fick Bella det bästa väder hon har upplevt där, utan en droppe regn på hela veckan.

Första dagen går genom tät regnskog där svartvita colobusapor klättrar i träden. Dag två övergår skogen i ett öppet hedlandskap med mossklädda träd, och från dag tre vandrar man i ett kargt vulkanlandskap av grus och gammal lava. Solnedgångarna över molntäcket är en upplevelse i sig. Dammet är det ingen idé att kämpa emot.

”Försök inte hålla väskan ren, det kommer inte att gå”, brukar Bella säga till gruppen.

Första gången tänkte Bella bara på toppen. Nu vet hon hur dagarna ser ut och kan njuta av varje del, och hon försöker få gruppen att göra detsamma. Väntar en rolig passage med lite klättring säger hon till i förväg.

”Vi ska bara till ett läger i dag, så vi har ingen brådska. Titta på skogen och utsikten. Många av er har drömt om den här resan i flera år, så njut av varje steg.”

Nätterna tillbringas i tält och middagarna i ett gemensamt mässtält, där gruppen också samlas för kortspel och popcorn. Bärarna sätter upp ett toalettält vid varje läger, och kocken lagar tre mål om dagen. Specialkost brukar inte vara något problem. Bella äter själv vegetariskt på berget och både glutenfritt och laktosfritt har lösts fint under hennes resor.

Varje kväll mäter guiderna allas syresättning och puls, och under dagarna håller de koll på hur var och en orkar och mår. Tredje dagen är den klassiska acklimatiseringsdagen. Du vandrar upp till 4 600 meter och går sedan ner igen för att sova på 4 000. Det hjälper kroppen att vänja sig vid höjden. När du kryper ner i sovsäcken den kvällen brukar en del känna av höjden, men nästan alla mår bättre dagen efter.

Pole pole, långsamt långsamt, gäller från första steget. Hela gruppen går i samma lugna takt så att kroppen hinner vänja sig vid höjden. Är du van att gå fort kan det kännas ovant att hålla igen, men det är just det långsamma tempot som gör att du orkar ända till toppen.

Toppnatten börjar sent på kvällen

Dagen före toppturen kommer gruppen fram till Base Camp vid lunch. Resten av dagen handlar om att vila, dricka vatten och försöka sova några timmar. Runt tio eller elva på kvällen väcks alla, tar på sig alla lager och samlas i mässtältet för en kopp te eller varm choklad. Strax därefter börjar klättringen.

Första timmen är en av de tuffaste. Det går brant upp över lavaklippor och ibland får du ta hjälp av händerna. Sedan börjar sicksacken, fem sex timmar i mörker där man bara ser pannlamporna framför sig. Vänder man sig om ringlar en orm av ljus nerför berget. Ni tar er fram ungefär en halv kilometer i timmen, och i den tunna luften är det precis lagom. Var sextionde till nittionde minut blir det en kort paus, en bit av en bar och en klunk vatten, aldrig längre än tio minuter för att ingen ska bli kall.

I år var det nästan vindstilla och termometern visade runt minus fem, men när det blåser kan det kännas som minus tjugo. Timmarna mellan två och fem är de kallaste, och då brukar guiderna börja sjunga för att hålla modet uppe i gruppen. Själv brukar Bella bli som sömnigast runt klockan tre. En gång somnade hon i en halv minut, lutad mot stavarna under en paus, och fick ny energi av det.

Vid kraterkanten, Stella Point, är den tuffaste klättringen gjord och en kilometer med lite plattare vandring återstår till Uhuru Peak på 5 895 meter. I år brast det för många just där, med gråt och kramar hela sista biten. Uppe vid skylten på Afrikas tak hinner man ta sina bilder och ta in känslan.

Nedstigningen går fort. Tre timmar senare är man tillbaka i Base Camp, där teamet tar emot med sång, dans och en juice. När man tittar upp mot toppen är det svårt att ta in att man stod där för bara några timmar sedan.

Med viljan kan de flesta bestiga Kilimanjaro

”Kan jag så kan du”, brukar Bella säga till alla som tvivlar. ”Jag är ingen superidrottare. Åttio procent sitter i huvudet. Det behövs en bra grundfysik, men framför allt måste man vilja.” Samtidigt förutsätter det att kroppen är hel och frisk. Har du en skada eller ett hälsotillstånd är det klokt att prata med en läkare innan du bokar.

På berget som helhet når ungefär 65 till 80 procent av alla vandrare toppen, beroende på led och hur många dagar man går. I Bellas grupper ser det bättre ut än så. Av de runt fyrtio resenärer hon har lett har bara två behövt avbryta, och ingen av dem på grund av höjden. Den som behöver vända går aldrig ner ensam, en guide följer alltid med.

Alla som går upp har sina egna skäl. För Henrik var det en barndomsdröm att se snön på toppen, för Eva och hennes dotter Josefin ett äventyr att göra tillsammans. Andra vill utmana sig själva eller fira något stort. Bella minns särskilt en kvinna som reste själv, mitt i familjelivet hemma, och som var påtagligt nervös på lodgen innan start. När vandringen väl började hittade hon ett helt eget driv och gick hela vägen upp.

”Det var så starkt att se. Hon hade tvivlat så mycket på sig själv, och sedan stod hon där uppe på toppen.”

Grupperna brukar också bli något mer än ressällskap. I år gick svenskar, norrmän och danskar i blandade åldrar tillsammans, och runt dag fem, när toppen plötsligt syns nära, börjar samtalen bli personliga. När allt är över och gruppen splittras dagen efter nedstigningen vill ingen åka hem. ”Alla känner samma sak. Kan vi inte få en vecka till ihop?”

Därför slår Bella gärna ett slag för att resa i grupp.

Bellas råd om träning och packning inför Kilimanjaro

Efter fyra bestigningar och många utrustningsgenomgångar vet Bella vad som gör skillnad. Det här är hennes bästa råd inför resan.

Träna med ryggsäck. Gå så mycket du kan, gärna i backar eller trappor. En stairmaster på gymmet funkar också, och springer eller cirkeltränar du redan har du en bra grund. Vänj kroppen vid att vara i rörelse fyra fem timmar om dagen. Du behöver inte springa maraton, det är det långsamma nötandet som räknas.

Snåla inte på utrustningen. Kängor med högt skaft och bra grepp, en skön ryggsäck och ordentliga skalplagg mot regn och vind är alla viktiga investeringar.

Flaskor för tre liter vatten. Många tar med en liten vattenflaska, men dagarna är långa och på hög höjd behöver kroppen mycket vätska.

Vandringsstavar. Ett måste. Stavarna avlastar knän och höfter i alla upp- och nedförsbackar och ger stöd på den ojämna marken. Utan dem kan det bli riktigt tufft.

Snacks du vet att du får i dig. Aptiten kan försvinna på hög höjd och då räddar nötter, choklad eller något annat du gillar energin.

Egen sovsäck om du har en favorit. Sovsäck och liggunderlag ingår, men har du en egen du älskar är det värt att ta med den.

Lyssna på guiderna. Vila när de säger vila, drick, ät och gå långsamt. Då klarar du det.

Allt gås igenom i god tid. Några månader före varje gruppresa bjuder Bella in till en digital genomgång där hon går igenom utrustning, träning och svarar på allt deltagarna undrar. Huvudguiden gör dessutom en packgenomgång på plats dagen före bestigningen.

Hela packlistan hittar du i vår Kilimanjaroguide.

Dans, dricks och en kall Kilimanjaro efter bestigningen

Väl nere väntar lunch på lodgen och för de flesta en kall Kilimanjaro Lager. Sedan samlas hela teamet för avtackningen, där dricksen delas ut till guider och bärare som vill hem till sina familjer. Det blir tal, sång och dans som gruppen dras med i. Teamet är stort, runt trettio guider och bärare för en grupp på tio resenärer, eftersom bärarna har en viktgräns för vad de får bära. Vi arbetar med ett lokalt företag med bra villkor och rekommenderar en dricks från 350 dollar per resenär.

På kvällen blir det avslutningsmiddag. Efter en vecka på berget dyker alla upp nyduschade och i rena kläder, och plötsligt är det nästan svårt att känna igen varandra. ”Just det, det är så här du ser ut utan damm som täcker ansiktet!”

Dagen efter skiljs vägarna. Några flyger hem, men de flesta av våra resenärer fortsätter äventyret. Bellas eget råd är två nätter på safari, till exempel på Randilen Plains, särskilt för den som aldrig har sett savannens djur. Har du tid är några dagar på Zanzibar med vila och kanske en massage ett fint sätt att avsluta.

”Det skulle kännas så tomt att åka hem direkt, tycker jag. Själv stannar jag alltid i Afrika några dagar till efter bestigningen.”

I år fortsatte fyra ur gruppen tillsammans på safari och sedan vidare till Zanzibar, samma upplägg som i vår gruppresa med Machamerutten, safari och Zanzibar.

Vill du bestiga Kilimanjaro med Bella eller någon av våra andra svenska reseledare?

Vår gruppresa på Machamerutten går varje september, och i februari finns en avgång på Lemoshorutten med svensk reseledare. Du kan följa med själv eller ta med vänner och familj. Vill ni hellre gå på egen hand skräddarsyr vi bestigningen, och safari eller Zanzibar går alltid att lägga till. Hör av dig till oss så hjälper vi dig att komma igång.

Och Bella själv? Hur många gånger drömmer hon om att gå upp?

”Jag hoppas att jag aldrig tröttnar, men jag siktar på minst tio i alla fall. Det känns som en jämn och bra siffra.”

Skriven av

Isabella Dereus Thorn, resesäljare och reseledare på Safariresor

Isabella har jobbat på Safariresor sedan 2023 och har stått på toppen av Kilimanjaro fyra gånger. Vandring är hennes stora passion, och hon svarar gärna på frågor om allt från träning och packning till hur du kombinerar bestigningen med safari och några dagar vid kusten. Kontakta Bella: isabella@safariresor.se