Safari genom barnens ögon – en familjeresa i Tanzania

I den här reseberättelsen får du följa med Ida, Mattias och deras barn, sju och fyra år, på en oförglömlig resa genom Tanzania och Zanzibar – ett äventyr som inte bara handlade om att se djur, utan också om att upptäcka världen tillsammans.

Första mötet med Afrika – bland massajer och berg

Ett tjockt molntäcke gör att vi inte ser landskapet under oss, när vi på morgonen flyger in över vårt resmål. Men det råder ändå ingen tvekan om var i världen vi befinner oss. Utanför flygplansfönstret reser sig Kilimanjaros snötäckta topp majestätiskt genom molnen och avslöjar att det snart är dags att gå ner för landning. En sjuåring och en fyraåring hänger över armstöden med näsorna mot fönstret. Redan innan vi har landat kan vi sätta en bock på den långa listan av saker vi hoppas få se i Tanzania.

Vi har länge drömt om att ta med barnen till Afrika, och sedan resan bokades har vi förberett dem noggrant: “The Big Five” och “The Small Five” har repeterats, vi har läst sagor om de fula fem (J. Donaldson, "The Ugly Five"), lyssnat på afrikansk musik och sett dokumentärer från Serengeti. Nu är de redo – spralliga av förväntan – att uppleva Afrika på riktigt och se djuren med egna ögon.  

Vår första destination är Massajland. En perfekt start på vår resa. Här möts vi av precis det Afrika vi längtat till. Lodgen Tinga Tinga ligger vackert inbäddad mellan Mount Meru, Kilimanjaro och Mount Longido. Det gyllene savanngräsets ständiga vajande i den lätta vinden smittar av sig och efter bara några timmar har våra kroppar och sinnen anpassat sig till det afrikanska lugnet. Barnen blir genast bästa kompisar med massajerna som jobbar på lodgen. Trots att inget av barnen pratar engelska hittar de ett sätt att kommunicera.

Tinga Tinga har startats och drivs av två riktiga eldsjälar, som båda kämpar för att stärka kvinnors och barns ställning i lokalsamhället. Boendet är enkelt och mysigt. Hyddan vi bor i har soldriven el och varmvatten, bekväma sängar med myggnät och utsikt över savannen och bergen i fjärran. Till barnens stora förtjusning är den byggd på traditionellt vis, det vill säga i en lera bestående av kodynga och termitjord som blandats med vatten. Ett hus byggt av bajs! Allt är på riktigt. Det vi möter är ingen turistshow utan massajernas vanliga liv, i en genuin miljö.

Vi besöker den skola som Tinga Tingas ägare driver. Här går över 600 elever från årskurs 1 till 7. Vi får en rundvandring på skolan och får vara med på en matematiklektion. Det är ett imponerande arbete som lärarna på skolan utför, med stora klasser och begränsade resurser. I de senaste nationella proven hade eleverna klart bättre resultat än medel i landet.

Efter skolbesöket åker vi till en boma, en by omgärdad av ett staket av akacia. Där ser vi massajerna ta hand om sina getter och kor och vi får gå in i en hydda där en kvinna sitter vid en öppen eld och lagar mat till sin familj.

Tillsammans med barnens nyfunna massajbästisar går vi på en bush walk. Vi får lära oss om olika träd och växter och vilka medicinska egenskaper de har. Vi går på bajssafari och hittar elefantbajs, zebrabajs och gasellbajs. Och vi ser våra första afrikanska djur, två giraffer som nyfiket iakttar oss när vi kommer gåendes. Savannen är deras hem, inte vårt, men de låter oss vara här så länge vi håller oss på lagom avstånd. Barnen går hand i hand med massajerna. Deras ögon är nyfiket stora. De är inte rädda. Tillsammans med massajerna är vi trygga.

Safari i Tarangire – många livets "första"

Tarangire är den första nationalparken vi besöker. Barnen spanar intensivt ut över landskapet. Förhoppningsfulla försöker de hinna med att se bakom varje liten buske och sten, rädda att guiden ska missa något djur. Vilket han mest troligt inte gör. Vi åker i en stängd safaribil, en Toyota Landcruiser, med pop-up-tak. Perfekt för barnen som fritt kan röra sig från sida till sida i bilen, sitta eller stå och alltid få bra sikt. Barnen ser sina första zebror, gnuer, gaseller och små söta dik-dikantiloper.

Vår medhavda frukost äter vi vid kanten av en uttorkad flod, precis när en hjord elefanter passerar. Några av djuren kommer riktigt nära bilen. Fyraåringen är supernöjd. Redan första riktiga safaridagen kan vi pricka av det som stod överst på hennes lista.

Vår guide under hela resan, Innocent, förklarar och visar i guideböcker hur man kan se om zebrorna är hanar eller honor genom att titta på ränderna på rumpan. Han berättar om olika sorters gaseller, hur snabbt de kan springa och hur högt de kan hoppa.

Barnen ställer mängder med frågor och lyssnar nyfiket när vi översätter guidens svar. Att vi förberett oss hemma gör att även barnen kan ställa mer ingående frågor. Vilket sår frön för långa, spännande diskussioner med guiden.

Tarangire är magiskt vackert med sin tropiska natur. Gigantiska baobab träd, vajande palmer, blommande hibiskus och slingrande floder susar förbi utanför bilen. Barnens favorit blir korvträdet, ett stort träd med långa, bruna korvliknande frukter. Och ett roligt namn.

Vi bor två nätter på Tarangire View. En fantastiskt fin och mysig tältcamp mitt inne i nationalparken. Här stortrivts vi. På kvällen, efter en trerätters middag, ligger vi i vårt tält och lyssnar på ylande hyenor och rytande lejon. En påminnelse om hur nära den vilda naturen vi faktiskt är. Det pirrar och kittlar härligt i magen. 

I en egen värld i Ngorongoro – fjärilar i magen och lock i öronen

Vi lämnar Tarangire och reser norrut mot Karatu, där vi övernattar på lodgen Rothia Valley. Lodgen ligger högt upp på berget, med en vacker utsikt över det grönskande, nästan regnskogsliknande landskapet. Ett mysigt stopp på vägen innan nästa safari. Landskapet varierar snabbt. Bara några tiotals kilometer längre ner i dalen, öster om Lake Manyara, var det snustorrt på marken.

Tidigt nästa morgon sätter vi kurs mot Ngorongorokratern. Vår guide tar oss först längs kraterkanten mot den bortre nedfarten. På så vis får vi uppleva en större del av kratern. Berg-och-dalbane-fjärilarna i magen gör sig påminda när vi passerar över kanten och påbörjar nedfarten. Vyn framför oss är magnifik.

På väg ner i kratern ser vi stora flockar med zebror och bufflar. Omgärdade av den lummiga kraterkanten och med ett tungt men ändå livfullt molntäcke över oss känns det som att vi, tillsammans med djuren i kratern, är i en egen värld. Ett eget ekosystem som inte behöver bry sig om vad som händer i den andra världen utanför. Väl nere på botten av kratern ser vi hyenor, lejon, en serval, flamingos, flodhästar och en noshörning. Den sista är en ganska ovanlig syn i Tanzania.

Efter en dag i kratern och många upplevelser rikare är det dags att bege sig mot Serengeti. Likt en orm slingrar sig vägen uppåt. Vi avslutar upplevelsen av Ngorongoro med några sista vackra vyer. Och lite lock för öronen. Men det är det värt!

Ändlösa Serengeti - när vildmarken bara fortsätter och fortsätter

Vi byter det tropiska Tarangire och det grönskande Ngorongoro mot de oändliga slätterna i Serengeti. Vi blir helt betagna av hur ofantligt stort, platt och ändlöst Serengeti är. Ibland är det just avsaknaden och tomheten som gör hela upplevelsen.

Vi bor på underbara Tamu Tamu. En plats där vi vill stanna länge. Här njuter vi av stillheten, tystnaden och det varma omhändertagandet. Extra njutbart är det att sitta till frukost i soluppgång, med lugn jazzmusik som fyller luften och det mjuka ljuset som sakta sprider sig över savannen när en ny dag gryr.

Serengeti levererar verkligen från första stund. Vi ser mängder med lejon, både fullvuxna och små söta lejonungar. I efterhand ska vi räkna till minst 70 lejon varav 25 lejonungar! Vid ett tillfälle ser vi två lejonfamiljer, honor med ungar. De ligger och vilar på en kopje, en granitklippa som reser sig likt en liten ö mitt i det milsvida gräshavet.

Det är inte svårt att förstå varifrån inspirationen till lejonklippan i Lejonkungen kommer. Barnen skojar om att Rafiki ska komma och lyfta upp en av lejonungarna och presentera honom som Simba.

Men ingen apa syns till. Istället får vi njuta i lejonens närvaro helt själva i nästan en timme. Väl medvetna om att vi är där sköter lejonen sitt. Honorna diar sina ungar. Några ungar leker och biter varandra i öronen. En unge har somnat med magen fastkilad mellan två stenar och en ligger på rygg med tassarna rakt uppåt. Om den sover eller spanar på molnen kan vi bara gissa.

Vi noterar att flera stora elefanthanar är på väg från olika håll, men mot samma punkt. Självklart sätter vi kurs ditåt. Guiden gissar att där finns brunstiga honor. Han har såklart rätt. När vi stänger av motorn befinner vi oss helt själva mitt i en stor hjord och räknar till inte mindre än 60 elefanter på en och samma gång. Och då missade vi säkert att räkna några.

Här finns den gamla matriarken - ledaren av flocken, unga mammor med små och stora ungar och unga hannar som låtsasbråkar med varandra. Och i utkanten av hjorden väntar flera äldre hannar med suktande blickar. Guiden säger att det kommer att bli fight om honorna här så småningom. Kanske ikväll. Eller imorgon kväll. När det kommer till elefanter kan saker ta tid.

Av The Big Five, som vi lärt oss hemma, saknas nu bara leoparden. Vår guide Innocent får meddelande via radio var en leopard setts till. Gasen i botten. Högt upp i ett träd har en leopard släpad upp sitt byte. Den har ätit färdigt och ligger på en gren och återhämtar sig. Den andas med djupa frustande andetag, så där som bara en stor katt som precis ätit andas, samtidigt som den slickar tassarna rena. Nu kan vi bocka av översta punkten på sjuåringens lista också.

I Serengeti blir det tydligt vilken skillnad det gör att ha en bra guide. Vi spenderar stora delar av dagarna i avlägsna områden, som enda bil, och får uppleva naturens skådespel med lejonflockar, elefanthjordar, vackra vyer och unika djurmöten helt själva. Enda gången vi upplever karavankänslan är när vi kommer fram till leoparden. Där väntar kanske 10-15 bilar som också spanar efter samma djur som vi. Och såklart är det helt fantastiskt att se leoparden i sitt träd, sinnebilden för det lömska, fläckiga kattdjuret.

Men personligen slår det högre att få njuta av lejon på en klippa utan sällskap av andra bilar. Utan att behöva stressa och utan att känna att vi borde flytta på oss så att andra kan få komma fram och titta.

Senare ska vi träffa andra sällskap som sett samma leopard som vi. De berättar att de haft så mycket bilar runt sig under hela vistelsen. Att vi fick många fler unika, egna upplevelser av Serengeti kan vi tacka Innocent för. Och för att han tog avfarter och omvägar som andra inte visste vart de ledde, till områden de inte kände till.

Här kan du läsa en intervju med vår safariguide Innocent.

Hur går det då med The Ugly Five? Gnu och hyena såg vi redan de första dagarna. Vårtsvin såg vi också tidigt, springandes i gräset med svansen pekandes uppåt likt en antenn. Gam har vi sett vid flera tillfällen, både på långt håll cirkulerandes i luften där det troligtvis finns mat och som en silhuett sittandes i ett träd med krokig nacke.

Så, på den allra sista dagen i Serengeti får vi syn på maraboustorken. På ett fält där allt gräs bränts ner och bara några risiga kvistar finns kvar står den. Långt ifrån resans vackraste vy. Men så är den ju också en av de fula fem. Ytterligare en bock kan sättas på listan.

Av The Small Five ser vi bara två, buffalovävaren och leopardsköldpaddan. Men det gör ingenting alls. För vi kommer att åka på fler safari i framtiden. Då ska vi leta vidare efter myrlejon, noshörningsskalbagge och elefantnäbbmus.

Drömmiga Zanzibar - sovmorgnar och strandhäng

När det är dags att resa vidare blir det ett sorgligt farväl av Innocent. Barnen gråter och överöser honom med kramar. Vi har valt att flyga direkt från savannen till Zanzibar. Det pirrar lite i magen när det lilla flygplanet, som bara tar 12 passagerare, skumpar fram över den grusbelagda startbanan för att till slut göra ett litet skutt och påbörja stigningen. 

Vi blir inte alls förvånade när vi hör att Cessna-planen brukar kallas för "Land Rover of the sky". Det är en fin avslutning på ett fantastiskt safariäventyr att se Serengeti från ovan.

På Zanzibar möter vi en helt annan värld. Sovmorgnar, hängmattor, tropiska palmer, varmt blågrönt hav och inte minst en kritvit sandstrand. Sanden är så mjölig att det till och med är svårt att bygga sandslott. Men det går fint att bygga låga platta sandskulpturer så det får bli en sand-havssköldpadda dekorerad med stenar och snäckor istället.

Vi bor Michamvi Sunset Bay på en halvö på östkusten. Frukosten serveras i restaurangen bara några meter från stranden. Vi smuttar på vårt morgonkaffe, spanar ut över havet och laddar för dagens bad, lek och snorkling.

Lata dagar med sol och bad på Zanzibar passar oss perfekt efter ett intensivt safariäventyr. I lugn och ro smälter vi upplevelserna vi haft samtidigt som vi njuter av god mat och dryck, spelar spel på stranden och har tid för varandra. När det börja skymma går vi ner till stranden och tittar på solnedgången.

Efter några dagar i Michamwi åker vi norrut längs östkusten till Villa Kiva i Matemwe där vi spenderar resans sista dagar. Innan frukost går vi en morgonpromenad. Det är lågvatten och stranden är full av liv.

Överallt går människor med små hinkar eller påsar och plockar musslor och bläckfisk. Några kossor har kommit ner till havet och ligger mitt på stranden och vilar sig. Längre bort på stranden målar några män på en gammal båt. Utanför revet är fiskarna på väg ut för att fånga dagens middag. Vardagen pågår. 

Nästa dag följer vi med på en revtur, en promenad cirka 200 meter ut i havet. Det är så långt man kommer vid lågvatten. Vi aktar oss noga för sjöborrarna.

Längs vägen ser vi sjöstjärnor, ett havsdjur med långa spindellika armar som vår guide kallar för "spider fish", och några olika färgglada fiskar. Ute vid revet blir det grundare igen och till slut står vi på en liten sandö mitt ute i havet och tittar in mot vårt boende. Tillbaka på land igen fortsätter vi att njuta av lugnet, solen, havet och en kokosnötsdrink.

Kärleken till Afrika – och planer på nästa äventyr

Det är med tacksamhet och mycket kärlek vi ser tillbaka på vår resa till Tanzania. Kanske kommer vissa minnen med tiden att blekna hos våra barn, som ännu är små, men för Mattias och mig är ögonblicken och stunderna för alltid inristade i hjärtat. Stunder med våra barn, där vi fick uppleva det Afrika vi älskar – tillsammans. Barnen är invigda nu, och kärleken till Afrika är redan stor.

Funderar du på att resa men tvekar för att barnen är små? Gör det bara. Det kommer att bli magiskt. Det finns få saker som slår att upptäcka världen genom ett barns ögon, där varje möte och varje ögonblick får ta plats. Världen blir lite mjukare, lite roligare – och ännu vackrare.

Vi drömmer redan om nästa äventyr, kanske Kenya. Tills dess nynnar vi vidare på Jambo Bwana och berättar, för alla som vill lyssna, om vår oförglömliga resa till Tanzania.