Sofia: Kontrasternas resa, Safari & Zanzibar

”Det blir en engångsgrej. Jag kommer aldrig att åka till Afrika igen men jag vill i alla fall ha upplevt det en gång i livet.” Så lät det när det var dags att besluta om den långa resan till Tanzania skulle bli av. Aldrig tidigare hade jag varit så långt borta i anseende till sträckan på tusentals mil, men heller aldrig så långt borta från vardagen som student i Sverige. Idag låter det lite annorlunda. Jag blev förälskad, fascinerad och berörd av Tanzania.

Jeepen tar oss ut mot vårt tältcamp som ligger i anslutning till viltreservatet Selous Game Reserve. Det är Afrikas näst största skyddade område och är dessutom ganska opåverkat av oss människor. Jag tittar storögt på städer, byar och människor vi passerar. Solens strålar tränger igenom den röda röken som rörs upp från den uttorkade och gropiga lervägen. Några kvinnor promenerar längst med vägen, de bär färgstarka kläder och många balanserar hinkar på sina huvuden. En grupp barn passerar i skoluniform och vit slöja. Träburen med kycklingar i har fästs stadigt med rep ovanpå motorcykeln vi möter.

Trots att jag tältat många gånger tidigare har jag nog aldrig känt mig så nära naturen. Att åka ut på safari och se girafferna med sin majestätiska gång, krokodiler, flodhästar, vattenbufflar, flockar med zebror, gnuer, impalas, elefanter och lejon gav ett starkare intryck än jag kunnat föreställa mig. Det kan låta löjligt med tanke på att vi har spännande vilda djur även i Sverige, men överflödet av vackra mönster trollband mig. 

Bortom tältdukens och safarins magiska värld väntar ytterligare ett paradis. Zanzibar med sina vita stränder, turkosa vatten och vajande palmer. Det femstjärniga hotellet Breezes Beach Club & Spa välkomnar oss med nypressad juice och gemytliga leenden från personalen som till stor del kommer från ön. När solen efter någon dag klätt mig i en guldbrun nyans börjar jag fungera på hur livet utanför hotellet ser ut, för dom riktiga ö-borna här på Zanzibar.

En lokal guide tar oss med till byn han kommer ifrån och ger oss en inblick i deras vardag. Med mycket humor och öppet hjärta berättar han om bröllopsceremonier, bjuder in oss till sitt hem och presenterar sina barn. Vi strosar genom byn och får prova hantverk som kvinnorna i byn utför. En kvinna räcker över sin ettåriga son och låter mig hålla honom. Om jag hade kunnat stanna tiden för en stund så skulle jag ha gjort det där. Hotellet vi bor på är engagerat i olika projekt på ön, bland annat en mödrahälsoklinik, som vi får besöka. Efter en rundtur i lokalerna, samtal med doktor och sköterskor, är det dags att fortsätta mot en av skolorna i byn. Vi stannar till vid en mycket liten och trång butik och kommer därifrån med både böcker, pennor och en fotboll. 

Det blir tyst i klassen när vi kliver in, men dröjer inte länge tills eleverna kommer igång. De visar upp saker som de lärt sig, sjunger och hoppar. Hur det blev så minns jag inte riktigt men plötsligt står vi uppradade framför klassen. Med hög stämma och entusiastiska rörelser framför vi ”Imse Vimse Spindel”. Barnen fnissar.

För att avrunda berättelsen om min resa säger jag såhär. Resan, som lika väl inte hade kunnat bli av, lämnar mig med nya perspektiv och storslagna upplevelser. Den var verkligen kontrasternas resa och jag är tacksam för varje sekund av den.