Reseberättelse

Jonas och Åsa berättar om safari i Ruaha och stranddagar på Pemba

Innehåll

I den här reseberättelsen får du följa med Jonas, Åsa och deras femtonåriga dotter Saga under femton dagar i Tanzania. Alla tre har varit på safari i Sydafrika förut, och Jonas har dessutom varit på Safari i Kenya. Så den här gången visste de vad de ville ha. Något mer ostört, färre bilar och en ö långt från de stora turistmålen.

Valet föll på Ruaha nationalpark och Pemba Island.

Här berättar Jonas och Åsa om resan.

Elefanter vid landningsbanan och träd som fått stå i tusen år

Redan i luften förstod vi att det här inte skulle likna våra tidigare safariupplevelser.

Det lilla planet mellanlandade på en bana mitt ute i bushen, och medan vi väntade in tre andra passagerare kom babianerna springande längs kanten. Saga upptäckte giraffer som stod och tittade nyfiket på oss från gräset intill. Efter ytterligare en kort stund i luften gick vi ner mot Ruaha Air Strip och landade på en röd sandbana, där vi möttes av en flock elefanter som höll till alldeles intill.

Vid planet mötte Felix och Kelvin upp oss – vår guide och vår chaufför. De skulle bli vårt sällskap under hela safarin.

Vägen in mot lodgen gick genom ett öppet landskap med berg i fjärran. Felix berättade att varje berg har ett namn och en historia, och pekade ut "den gravida kvinnan" i siluetten. Men det var baobabträden som gjorde störst intryck. I juli har de tappat sina löv och står kvar som svarta rotsystem vända upp mot himlen. Nästan skräckinjagande men ändå så vackra. De kallas för "livets träd" av lokalbefolkningen, och några av dem har stått där i tusentals år.

“Det var något med baobabträden som fick tiden att stanna. De växte här långt innan någon av oss fanns, och de kommer att stå kvar långt efter oss.”

Åsa

Framme vid Ruaha River Lodge

Längs floden har Ruaha River Lodge tjugofyra bandas, klassiska safaristugor där myggnät ersätter fönster. Vår bandas var jättefin och från vår egen altan kunde vi se rakt ut mot Ruaha River.

Där satt vi den första eftermiddagen när elefanterna kom ner till floden för att dricka, strax efter klockan fyra. De stannade en timme innan de gick vidare igen. Nästa dag kom de tillbaka vid samma tid, samma sak dagen efter det. Man kunde nästan ställa klockan efter dem.

Nätterna var aldrig tysta. Ibland vaknade vi av lejon och flodhästar på avstånd, och av klippgrävlingar som bråkade alldeles utanför. Klippgrävlingen är ett litet djur men trots storleken räknas den som elefantens närmaste släkting.

Guider som gjorde hela skillnaden

Vi hade både en guide och en chaufför med oss. Kelvin kunde koncentrera sig på vägen medan Felix spanade efter djur hela tiden, och det märktes i vad vi fick se. Krokodiler och flodhästar såg vi flera gånger, och stora rovfåglar som seglade högt över oss. En morgon fick vi till och med se vildhundar, vilket är ganska ovanligt.

Vi fick också välja fritt hur vi ville lägga upp dagarna. En morgonsafari innebar avfärd klockan sex och hemkomst framåt lunch. Åkte vi istället efter frukost kom vi hem vid fyra, men då kunde vi också nå mycket längre ut i parken.

Det var mörkt och tio grader när vi gav oss av på morgonen. Vi satt insvepta i massajfiltar tills solen gick upp och värmen kom. Frukosten dukades upp på motorhuven, med kaffe från lodgens egen plantage.

Landskapet skiftade beroende på vart vi körde. Runt lodgen följde vi Ruaha River, där vegetationen är tätare och djuren samlas för att dricka. På andra sidan parken öppnade det upp sig mot savann, och där mötte vi de stora hjordarna av buffel, giraff och elefant. Vi såg lejon, och de kuperade bergen i bakgrunden gjorde landskapet dramatiskt hela vägen.

Felix hade alltid sin fågelbok med sig, och när vi frågade om en fågel slog han upp den och visade bilden så att vi fick se själva. När han märkte hur nyfikna vi var växte berättelserna.

Vi fick veta varför girafferna har hår på hornen och hur blodomloppet orkar hela vägen upp. Han kunde prata en halvtimme om myror: hur stor drottningen är, vad hon äter, hur hela samhället hänger ihop. Ju mer vi frågade, desto djupare visade det sig att kunskapen satt.

Han berättade också om naturmedicinen och vad man kan få ut av blad, bark och till och med elefantspillning. För honom var det ingen kuriosa utan självklarheter, och han förlitade sig hellre på vad naturen har att ge än på västerländsk medicin.

När vi frågade var intresset kom ifrån svarade han att det var hans mormor som lärt honom om naturmedicin och om att ta hand om naturen. Redan som elvaåring bestämde han sig för att bli naturguide.

Vill du uppleva safari där ni är nästan ensamma med djuren?

Ruaha är en av Tanzanias största nationalparker, men också en av de minst besökta. Vi på Safariresor hjälper dig hitta rätt park, rätt tid på året och rätt lodge som passar dina önskemål. Hör av dig så pratar vi igenom det tillsammans.

Hör av dig

Massajerna hämtade oss varje morgon

På lodgen arbetar massajer som följer gästerna till och från bandorna, eftersom det rör sig djur mellan husen. En leopard höll till i en bergsskreva bara ett par hundra meter bort, och ormar fanns det gott om men som tur var såg vi aldrig några. Efter en dag kunde vi gå själva mitt på dagen, men morgon och kväll följde de alltid med.

Vid huvudbyggnaden hängde en svart tavla där man skrev upp sitt rumsnummer och när man ville bli hämtad på morgonen. 10B, 06:00. Klockan sex stod någon av dem utanför vår banda, och så gick vi tillsammans i mörkret.

Det blev en hel del samtal med massajerna. De pratade bra engelska och ställde lika många frågor till oss som vi till dem. Vi frågade om de hade mött lejon. Många gånger, sa de, och berättade om hur det gick till.

De delade också med sig av hur man läser naturen, inte bara djuren utan hur landskapet beter sig och vad man kan utläsa av det. Många av dem kom från byar längre norrut och arbetade fyra månader i taget innan de åkte hem eller vidare.

De bar sina röda tyger och skor som de tillverkat själva. På skorna satt pärlor sydda i mönster, och vi frågade om mönstret hade någon särskild betydelse.

"No. Just because it's beautiful," var svaret.

Vidare till Pemba, den gröna ön

Pemba ligger norr om Zanzibar, och här bor omkring en halv miljon människor. Turismen är fortfarande liten. På hela ön finns ett trettiotal boenden, och bara en handfull av dem är hotell.

Ön är muslimsk till nittio procent, och vid ankomsten fick vi skriva under ett papper om att respektera klädseln. Knän och axlar täckta, för både kvinnor och män. Inne på hotellet och på stranden kunde vi klä oss som vanligt, men utanför gällde reglerna.

Taxichauffören började berätta om ön och naturen så fort vi satte oss i bilen, och ju mer vi frågade desto mer fick vi lära oss. En gång stannade han mitt på vägen för att gå ut och plocka ett blad som vi fick gnugga mellan fingrarna. Det luktade kanel.

På resan mot hotellet körde vi genom en tät regnskog. Chauffören berättade att en tidigare president stoppade avverkningen och gjorde delar av ön till naturreservat. Det finns inga stora däggdjur kvar, men desto mer av annat djurliv. Här lever till exempel flyghundar med ett vingspann på över en meter, och flera fågelarter som inte finns någon annanstans i världen.

Genom fönstret passerade bilar, men vi såg också oxvagnar

Starkast intryck gjorde ändå barnen. Överallt längs vägen gick de i skoluniform, från fyraåringar till tonåringar, på väg till eller från skolan. De vinkade och hälsade när vi passerade. Även de minsta gick helt själva, utan vuxet sällskap.

Vi fick lära oss en hel del om hur familjerna lever. Flera vi pratade med berättade om tio barn i syskonskaran, och en av dem hade en farfar som fått tjugo barn. Nu för tiden blir familjerna mindre, eftersom skolan är obligatorisk. Tidigare kunde barnen börja arbeta med sina föräldrar vid tio års ålder, men i dag går de i skolan och därför har familjerna inte råd att vara lika många.

För Saga var det här kanske det mest intressanta med hela resan. Hon har alltid varit nyfiken på hur andra människor lever, och var som trettonåring iväg på ett läger i Indien i tre veckor tillsammans med ungdomar från flera olika länder.

Aiyana och människorna som byggde det

Vårt hotell på Pemba heter Aiyana och ligger vid en lång korallsandstrand.

Hotellet är byggt tillsammans med lokalbefolkningen. Ägaren, som kommer från Mauritius, har sett till att de som arbetar där tjänar bra. På Pemba talar man swahili, och eftersom gästerna pratar engelska erbjuder hotellet språkundervisning för personalen. Hotellet hjälper också till med sjukvård när någon behöver det. Det var just det här konceptet som gjorde att vi valde Aiyana.

Som gäster blev vi omhändertagna på ett sätt vi sällan varit med om. Ägarens son kom ofta ner till middagen och gick runt till varje bord. Hur har ni haft det i dag? Är det något ni önskar? Om vi ville ha något särskilt till middagen lovade han att personligen se till att det blev bra.

Maten var enastående, och eftersom vi älskar fisk och skaldjur hamnade vi helt rätt. Flera dagar kom fiskaren upp genom restaurangen med en hel nyfångad tonfisk på axeln som skulle serveras samma kväll.

Vi åt sashimi och provade oss fram bland de lokala rätterna. Till frukost serverades mandazi, Östafrikas svar på munkar fast mindre söta, och till maten chapati, det mjuka tunnbrödet från de indiska influenserna. Vi fick också smaka samaki makange, en kryddig fiskgryta med lök, tomat, paprika och kokosmjölk, och wali wa nazi, kokosris till grillad fisk.

På vår sista kväll dukade personalen upp ett vackert bord åt oss där vi kunde sitta ensamma på stranden. De letade hela tiden efter något extra att göra, utan att vi bad om det.

Drömmer du om en ö utan turistmassorna?

Vita korallstränder, dykning/snorkling och en ö där turismen fortfarande är småskalig. Vi hjälper dig att kombinera safari med dagar vid havet, och att hitta boendet som passar just din resa.

Se safari med sol och bad

Lunch på en sandbank mitt i havet

En av dagarna bokade vi en förmiddagstur ut till en sandbank som bara finns vid lågvatten och försvinner igen när vattnet stiger.

När vi skulle lasta båten blev vi överraskade av hur mycket personal som var med. Det var endast vi tre som var gäster, tillsammans med fyra som arbetade på turen. Ren lyx!

På vägen ut passerade vi människor som simmade långt ute i vattnet med mask och fenor. Vi fick veta att de letade bläckfisk och kunde hålla på i fem eller sex timmar i sträck, ett vanligt sätt att försörja sig där.

Sandbanken var stor och vi hade den helt för oss själva. Vattnet och himlen gick ihop i alla nyanser av turkos och blått, med stora vita moln ovanpå. Vi gick omkring och njöt av stillheten och alla fina snäckskal som sköljts upp, medan personalen byggde ett litet solskydd.

Sedan kom servitrisen fram och frågade vad vi ville ha att äta. Hon förklarade att vi kunde välja från samma meny som på hotellet, vilket kändes helt oväntat där ute. Det fick bli en mauritisk omelett, som hon lagade till oss direkt på sandbanken.

På vägen tillbaka sjöng vi Jambo Bwana tillsammans, den swahiliska välkomstsången som hörs överallt i Östafrika. Kocken ledde sången och tog i ordentligt. Längre ut mötte vi en fiskare i en liten träbåt som stod upp med sin långa stav. Vi la oss intill, kastade ett rep och drog honom en bit, och han visade stolt upp dagens fångst.

Vi åkte också ut två gånger till Njao Gap, där vi alla snorklade. Det var något Saga hade längtat efter lite extra, och här fick hon se havsormar, blåsfiskar, lionfish och massor av små akvariefiskar bland korallerna.

Vi fick både äventyret och bekvämligheten

Resan gav oss båda delarna. Dammiga dagar i en jeep, myggnät istället för fönster och lejon som hördes på natten. Sköna dagar vid havet med bra mat, härliga människor och fint boende.

“Vi tycker om att göra saker lite off the beaten track, men vi vill ändå ha trygghet och service. På den här resan fick vi precis det.”

Jonas

Vårt bästa råd till den som funderar är att våga gå utanför de vanliga resmålen. Ruaha bjuder på fantastiska djur- och naturupplevelser och Pemba bjuder på stränder, dykning/snorkling. Det är fullt möjligt att göra det utan att ge avkall på vare sig mat, boende eller trygghet.

Nyfiken på Tanzania? Läs mer i våra artiklar:

Vill du resa som Jonas, Åsa och Saga?

Berätta vad du drömmer om, så hjälper vi dig att sätta ihop en resa som passar just er. Våra safariexperter har själva varit på platserna vi föreslår, och vi skräddarsyr upplägget efter hur ni vill resa.

Kontakta oss

Skriven av

Otto Kristoffersen, Safariresor Göteborg

Otto jobbar på Safariresors Göteborgskontor och har rest mycket i Afrika. Han känner kontinenten väl och tipsar gärna om allt från safari och boenden till hur du kombinerar olika destinationer. Kontakta Otto: otto@safariresor.se