Tre generationer på safari – Monas resa genom Tanzania och Zanzibar

I den här reseberättelsen får du följa med Mona och hennes familj på en resa genom Tanzania och Zanzibar. Tre generationer reser tillsammans och upplever safari, savannens morgnar och dagar vid havet på Zanzibar.

För Mona blev det något mer än bara en resa.

“För mig var det nog resan för livet”, säger hon.

Tre generationer på savannen

Jag hade burit på den här drömmen länge – att någon gång få ta med hela familjen till savannen. I februari 2026 blev det verklighet.

Vi var tre generationer som reste tillsammans: jag och min man Åke, vår dotter Karin med sin man Mikael och deras tre barn Ebba, Alva och Ester. Vi var sju personer totalt, från nio till åttioett år, och jag tror faktiskt att det var precis rätt tid för oss att göra resan.

Ingen av oss hade varit på safari tidigare, men längtan hade funnits där länge. Man har ju hört andra berätta och sett bilder, och det finns något särskilt i tanken på att få se djuren i sin egen miljö. Vi hade också väntat på att barnbarnen skulle bli lite större. Ester, 9 år, är yngst och vi tänkte att hon behövde vara redo för alla intryck.

Och det gick väldigt bra. Ibland blev det mycket intryck för henne, men då hade hon en pysselbok med sig som hon kunde ta fram.

När solen går upp över Ngorongoro

Efter den långa flygresan landade vi i Tanzania och åkte direkt till Bougainvillea Safari Lodge i Karatu, nära Ngorongorokratern. Det var ett fint sätt att börja resan på. Vi fick landa lite, andas ut och förstå att vi faktiskt var där.

Redan nästa morgon gav vi oss ut med Samuel, som var vår guide och chaufför under safarin. Han lärde sig snabbt vilka vi var och hur vi fungerade. Han förstod vad vi gillade – vad vi ville ha mer eller mindre av. Och han lärde oss att ta det poli poli – sakta, lugnt. Inte jaga nästa djur utan låta savannen komma till en.

Vi åkte tidigt, vid sex, och minnena från just de morgnarna är några av de starkaste jag tog med mig hem från resan.

Att sitta i jeepen när solen går upp över savannen, alldeles knallröd, medan dimman sakta lättar och djuren börjar röra på sig där nere i kratern – det är en upplevelse som är svår att beskriva. Stillheten. Ljuset. Känslan av att få vara med när en hel värld vaknar.

En av dagarna frågade Samuel om vi ville följa med upp i skogen ovanför kratern. Vi tvekade först, mest för att vi redan var så fulla av intryck, men vi sa ja – och det är jag väldigt glad för i efterhand.

Elefantmammorna ovanför kratern

Där uppe fick vi se elefantmammor med sina nyfödda ungar. Samuel berättade att de ofta söker sig upp hit när det är dags att föda, eftersom kalvarna är mer utsatta nere i kratern där lejon och geparder gärna tar de minsta. Uppe i skogen får ungarna en lugnare start i livet, och där stannar mammorna tills de blivit större.

Vi stod länge och tittade på dem.

Elefanterna rörde sig långsamt genom skogen, tätt tillsammans, med de allra minsta skyddade i mitten av flocken. När de skulle över vägen ställde sig honorna nästan som en vägg runt ungarna, som om hela flocken slöt sig kring dem.

Det var något i den scenen som gick rakt in i mig.

Av allt vi fick uppleva under resan är det nog ändå elefanterna som sitter djupast kvar. Hur de håller ihop. Hur de skyddar sina ungar. Det var så vackert att se att det nästan var svårt att förstå att vi faktiskt stod där och såg det.

Gäster i djurens hem

Innan resan funderade jag en del på hur safari fungerar i verkligheten. Jag var orolig för att vi skulle störa djuren och naturen. 

Men ganska snabbt förstod jag att det inte alls var som jag hade varit rädd för.

Samuel visade en sådan respekt för djuren hela tiden. Ingen tutade, ingen stressade. Om djuren gick över vägen stannade man bara och väntade.

Han sa det så enkelt:

Det är deras boplats och vi är gäster.

Det tyckte jag väldigt mycket om.

Efter Ngorongoro fortsatte vi till Tarangire, där vi bodde på Ang'ata Tarangire, ett tältcamp inne i nationalparken. Det var bekvämt och fint, och samtidigt var man verkligen mitt i naturen. Hela långsidan bestod av nät så att man kunde ligga i sängen och se ut mot bushen.

En kväll hörde jag ett djur utanför som nästan lät som att det skällde. Jag försökte lysa med ficklampa men såg ingenting, och nästa morgon berättade Samuel att det troligen hade varit en hyena som gått förbi. Han hade också hört lejon under natten och sa att elefanterna varit aktiva. Det var helt enkelt mycket liv där ute.

På dagarna körde vi genom landskapet bland stora hjordar av elefanter, giraffer, zebror och antiloper. De mäktiga baobabträden stod utspridda över savannen.

Vid en av våra rastplatser fick vi också besök av en maraboustork som höll väldigt noga koll på våra lunchlådor. Den såg nästan lite komiskt allvarlig ut där den stod och väntade.

Det var också då Samuel berättade om “The Ugly Five”, en lite humoristisk motsats till “The Big Five”. Maraboustorken hör till dem.

En födelsedag jag aldrig glömmer

Mitt under resan fyllde jag sjuttiofem år. Jag hade inte sagt något om det till personalen på boendet och inte heller gjort någon stor sak av det under resan.

Men den morgonen när vi satt vid frukostbordet kom personalen plötsligt ut med instrument och började sjunga. Först på swahili och sedan på engelska.

De hade gjort en tårta och runt kanten på fatet stod det skrivet i choklad: Happy Birthday Mona.

Jag förstår att de säkert hade sett det i bokningen, men jag blev så rörd av att de faktiskt tog sig tid att göra något så fint av det

Personalen i Tarangire var fantastiska på många sätt. De har säkert många gäster som kommer och går, men ändå kändes det som att de brydde sig om just oss och ville lära känna oss. Inte som en rutin, utan på riktigt.

Lejonet på vägen – och vad Alva sa

Det finns ett djurmöte jag tänker tillbaka på ofta.

Vi körde långsamt fram på vägen i Tarangire när Samuel plötsligt bromsade. Där framför oss låg en lejonhane mitt på vägbanan och andades tungt i värmen. Honan rörde sig i närheten.

Jag har arbetat inom vården och sa lite skämtsamt till Samuel att om det där hade varit en människa så hade jag gett honom syrgas. Vi skrattade åt det, men jag minns att jag tänkte: varför ligger han just här, när han har hela savannen omkring sig?

Det var nog den enda gång under hela resan som jag verkligen funderade på om vi störde djuren.

Då tittade Alva, mitt fjortonåriga barnbarn, på mig och sa lugnt:

“Men de är ju fria, mormor. De kan gå om de vill.”

Det där stannade kvar hos mig. Barn är så kloka och ser ibland saker väldigt klart.

Zanzibar – avslappning i paradiset

Efter safarin fortsatte vi till Zanzibar, där vi bodde på The Oasis Residence på sydöstra delen av ön. Det var en fantastisk plats. Vi hade en villa med tre sovrum, badrum till varje rum och en privat pool i en trädgård med palmer runt omkring. Barnen älskade det direkt och badade nästan hela tiden.

Vi snorklade, dök och gjorde utflykter.

En dag när de andra var ute till havs gav sig Åke och jag iväg på egen hand för att titta på sjöstjärnor. 

På vägen passerade vi en soptipp. Så långt vi kunde se låg plastflaskor och skräp, nästan som om hela marken bestod av plast. Det blev starkt just därför att kontrasten var så tydlig. Bara en stund tidigare hade vi suttit vid vår villa i paradiset och sett ut över havet. 

Jag minns att jag tänkte att det nog är viktigt att se båda delarna. Det vackra och det fula. Annars förstår man inte riktigt platsen man besöker.

Vi kom fram till kusten där en pappa och hans son tog emot oss, glada och vänliga. Sonen körde oss ut med sin båt och vi fick se massor av sjöstjärnor. 

Om safarin var full av rörelse och intryck var Zanzibar motsatsen, dagar av vila, hav och stillhet. Men lika fullt av upplevelser och möten med människor som sätter spår. 

Det som stannar kvar efter resan

När vi kom hem levde resan fortfarande kvar i oss alla. Ester ville berätta om den i skolan och bad sin pappa hjälpa henne göra ett bildspel till klassen. Alva och jag har pratat mycket om resan efteråt. 

För mig är det morgnarna på savannen som sitter starkast kvar. Att åka ut i jeepen när solen just går upp och dimman sakta lättar och djuren börjar röra på sig där ute.

Och så elefanterna förstås.

Jag tänker ofta på dem där uppe i skogen ovanför kratern, hur mammorna höll ihop flocken och hur ungarna gick skyddade i mitten. Kanske berörde det mig extra mycket eftersom vi själva var där som en familj, tre generationer tillsammans.

Jag vill ha kvar de där minnena. Leva kvar i känslan. 

För mig var det här resan för livet.