Första gången på safari – Ellens resa genom Tanzania och Zanzibar

I den här reseberättelsen får du följa med Ellen Sördal på hennes allra första safari. Två veckor genom Makuyuni, Randilen, Tarangire, Ngorongoro och Serengeti – och sedan vidare till Zanzibar. Det blev bland annat hela Big Five på tre dagar, geparder, en pyton och en struts som dök upp i mörkret och sprang runt bilen.

Här berättar Ellen om resan med sina egna ord.

Min allra första safari

Jag hade aldrig varit i Afrika förut. Att det blev just Tanzania var till stor del min sambo Eriks förtjänst, då han har varit mycket på safari. Han sa att Tanzania är perfekt för en första safari på grund av den klassiska upplevelsen med Serengeti och Ngorongoro, samt för att det är ett smidigt och tryggt land att resa i.

Vi lämnade Landvetter tidigt på morgonen och kom fram till Kilimanjaros flygplats mitt i natten. Det var så mörkt att vi inte såg berget. Vår guide Richard väntade på oss där och körde oss till Arusha, en livlig stad som var olik allt jag sett tidigare. Där sov vi våra första timmar i Tanzania.

Nästa morgon bar det av mot Randilen, ett privat viltområde som gränsar till Tarangire nationalpark.

På vägen dit stannade vi i Makuyuni Wildlife Park. Det är en liten park, bara femtio kvadratkilometer, som öppnade 2023 på gammal jordbruksmark. Parken ligger mitt i djurens vandringsstråk mellan Tarangire och Lake Manyara, och det var här vi såg våra första vilda djur. Zebror, gnuer, gaseller och elefanter rörde sig fritt runt bilen, mycket närmare än jag hade väntat mig. Att få vara så nära djuren i vildmarken för första gången var en otrolig upplevelse.

Randilen – en lodge helt öppen mot slätten

När vi kom fram till Randilen Plains Lodge leddes vi rakt genom byggnaden och ut på altanen, som är helt öppen mot en slätt med berg i bakgrunden. Alldeles nedanför finns ett vattenhål dit djuren kommer för att dricka. En eftermiddag satt vi där med varsin öl när en grupp zebror kom ner till vattenhålet. Det var jättevackert att se dem där.

Lodgen har bara sex bandas, runda hus inspirerade av massajernas traditionella bomas. I vårt hus stod sängen vänd mot slätten, så att utsikten var det första vi såg när vi vaknade. Badrummet var väldigt fint och fräscht, och utanför fanns en liten uteplats där vi kunde sitta och bara titta på djuren och naturen.

Det kändes lyxigt att bo där, mitt ute i vildmarken med djuren precis utanför. Maten var fantastiskt god, och vi fick veta att kocken tidigare hade jobbat på en välrenommerad restaurang.

Eftersom lodgen bara har sex bandas är det aldrig många gäster, så personalen hade tid för var och en av oss. De visste vilka vi var och ingen fråga var för liten. Det gjorde att vi kunde slappna av helt och bara njuta av vistelsen.

Lejon i mörkret utanför

Första natten hade jag lite svårt att sova på grund av alla djurläten. Erik hade ju varit med om det innan, men han fick stå ut med mina nattliga frågor om vad det var vi hörde. Ett av ljuden kände jag igen från naturfilmer. Det var lejon som röt i natten.

På morgonen, innan det blivit riktigt ljust, kom någon ur personalen och hämtade oss. Man går inte själv mellan husen i mörker, eftersom djuren rör sig fritt på området. Jag sa till honom att jag hade hört många djur under natten. Han pekade på spåren i marken utanför dörren och förklarade att det dessutom varit hyenor där.

Senare den dagen sa en av kvinnorna som jobbade där att vi inte skulle dra ner persiennerna på natten. Man ska ju vakna upp till utsikten, sa hon. Så andra natten lät vi dem vara uppe, och då blev det något helt annat. Hörde jag något kunde jag se vad det var, och det som varit läskigt första natten blev bara spännande.

Av alla ställen vi bodde på var det där vi hörde mest djur om nätterna. Men efter den första natten låg jag mest och njöt av ljuden, och somnade om utan problem.

Ut i Randilen – och en struts i mörkret

Morgnarna i Randilen började tidigt. Eftersom området är privat får man köra fritt i terrängen och ge sig ut efter mörkrets inbrott, vilket inte är tillåtet inne i nationalparkerna. Det märktes på hur nära djuren vi kom. Under de två första dagarna såg vi en stor lejonflock, flera elefanter, giraffer, zebror och bufflar. Det var mer än jag trodde var möjligt på så kort tid.

En av kvällarna gjorde vi en nattsafari. Vi letade efter ögon i mörkret och lyssnade efter rörelser vi inte kunde se, och det var spännande på ett helt annat sätt än på dagen.

En struts dök upp ur ingenstans och sprang runt, runt bilen, lika konstigt som roligt. Lite senare mötte vi en buffel som stirrade på oss, och för ett ögonblick blev det spänt i bilen. Men vår guide Richard backade undan snabbt och gav den utrymme, så att vi kunde se det vackra djuret på avstånd utan att störa.

Tarangire – öppna slätter och en leopard

Från Randilen gjorde vi en lång dagstur in i Tarangire, som är känt för sina stora elefanthjordar och sina baobabträd. Redan innan vi kom fram till parken såg vi en lejonhane med några honor som låg och gömde sig i gräset vid ett vattendrag, så avslappnade att de knappt tittade upp. Och stora flockar av zebror och gnuer.

Väl inne i parken öppnade sig landskapet. Slätterna var så vida att vi såg djuren på långt håll, och de ståtliga elefanterna kom vandrande genom det höga gräset. Och så såg vi vår första leopard. Det var extra roligt, för leoparden är den av de fem stora som är svårast att få syn på. 

Vid ett tillfälle låg ett lejon och sov precis intill vägen. Richard stannade bilen alldeles bredvid, och hanen låg kvar helt obrydd av att vi fanns där.

Men det var inte bara djuren som gav starka minnen från Tarangire. Landskapet var lika mycket värt att titta på: buskigt och frodigt på ena sidan vägen, den öppna slätten med bergen i bakgrunden på den andra. Allt var så annorlunda, stort och fint.

Efter bara några dagar hade vi sett hela gänget i Big Five, något som inte alls är självklart. Men vi hade ju Richard som löste det åt oss.

Ngorongoro – som att komma till ett annat land

Dagen vi lämnade Randilen var den längsta på hela resan. Vi skulle till Ngorongoro och vidare till Serengeti innan kvällen.

Redan tidigt stannade vi för en flock babianer vid vägkanten. Sen började landskapet förändras, och när vi kom fram till Ngorongoro var det som att komma till ett annat land: plötsligt fuktigt i luften och frodigt, nästan som regnskog.

Kratern var en gång en vulkan som störtade samman för ett par miljoner år sedan. I dag är den världens största intakta kaldera, nästan två mil tvärs över. Vägen upp till kraterkanten är brant, och lika brant ner på andra sidan. Det kändes pirrigt att åka där längs den smala vägen.

Väl nere var det svårt att förstå att vi var inne i en krater. Den är så stor att den bara ser ut som en grön och frodig slätt, med bergen långt borta åt alla håll. Men just storleken gjorde djuren lätta att se. Överallt vi tittade rörde sig något.

Här kan du läsa mer om Ngorongoro.

När zebrorna varnade gnun

I den öppna delen av kratern hade flera bilar stannat nära vattnet, där flamingor stod i flock och en flodhäst låg och vilade. Vi förstod direkt när vi kom dit att något var på gång. En stor lejonflock låg bara några meter från oss, och varenda en tittade åt samma håll: mot en grupp zebror och gnuer som sakta kom gående rakt emot dem, utan att verka ana någonting.

Lejonen låg helt spända, och vi tänkte att nu får vi se en jakt. De drog ett språng mot en gnu, men i sista sekund varnade zebrorna gnun, och den kom undan.

Vi fortsatte in i den frodigare delen av kratern, som kändes mer som skog. Där fanns hyenor och mängder med elefanter. Erik och jag hoppades på att få se noshörning. Den svarta noshörningen är ovanlig i Tanzania, och Ngorongoro är en av de få platser där chansen är rimlig.

Men kan du tänka dig, vi såg faktiskt tre. Lite var det nog tur. Men mest var det en proffsig guide som visste var han skulle leta.

Han hittade en pytonorm åt oss också. Det var lite läskigt, men samtidigt fascinerande att stå och titta på hur den rörde sig genom gräset. Och det kändes lite tryggare att det var en pyton än någon av de giftiga.

Till lunch stannade vi vid ett vattendrag som är känt för sina flodhästar. Vi satt på gräset alldeles intill flodhästarna och åt. De brydde sig inte alls om oss utan fortsatte att bada och grymta i vattnet nedanför. 

Massajbyn – där man inte bara får titta på

På vägen mot Serengeti stannade vi i en massajby. En ung man tog emot oss, hövdingens son om jag minns rätt.

Vi välkomnades med en dans, och vi trodde att vi skulle stå bredvid och titta. Men massajerna hade andra planer, och bjöd in oss till dansen.

Först vågade jag inte riktigt. Men de var så välkomnande, och vi kände båda att det är klart att man ska ta del av det här. Det är deras kultur, och det är en förmån att få se den. Så till slut dansade både jag och Erik.

Efteråt visade hövdingens son oss runt i byn. Vi fick se husen de bor i, hur de gör upp eld, och vi fick kika runt inne i skolan. Innan vi åkte vidare köpte vi några armband och halsband som byborna tillverkat.

Serengeti – landet som aldrig tar slut

Serengeti var precis som jag hade föreställt mig, bara större. Slätterna tog aldrig slut. Richard sa att man kan köra hur långt som helst utan att komma fram till slutet. Namnet kommer från massajernas siringet, som betyder ungefär "landet som aldrig tar slut", och parken är nästan 15 000 kvadratkilometer stor.

Efter det frodiga landskapet i Tarangire och kratern var det som att komma till ännu en ny värld. Det var något jag inte hade väntat mig, hur olik naturen var från park till park.

Och redan när vi körde in såg vi geparder. Richard var nöjd. Han hade frågat oss första dagen vad vi helst ville se, och jag hade svarat gepard. Han sa att han skulle göra sitt bästa, och höll vad han lovade.

Här får du tips om Serengeti som du inte hittar i broschyrerna. 

Vi bodde på Dove Nest Serengeti, en liten camp i de centrala delarna av parken. Tältet var stort och rejält, med både utomhusdusch och inomhusdusch, en stor säng och en veranda där vi kunde sitta i badtunnan och titta ut över slätten.

Innan middagen satte vi oss i loungen med varsin gin och tonic och pratade med Richard.

Den kvällen var det ett nygift par bland gästerna. Mitt under middagen försvann personalen, och en stund senare kom de tillbaka och sjöng tillsammans i ett långt led. De drog upp gäst efter gäst, tills hela restaurangen dansade mellan borden. Det var fint att de gjorde det där lilla extra.

Lejonungar, trettio flodhästar och en vattenbock utanför dörren

Vi såg djur nästan hela tiden i Serengeti. Landskapet är så öppet att inga träd eller buskar skymmer sikten, så man kunde se djuren på långt håll.

Framför allt var det mycket lejon. Området runt Seronera i centrala Serengeti, där vi bodde, har en av Afrikas tätaste lejonpopulationer. Vi stannade extra länge vid en av flockarna, för där var så många söta lejonungar. Flocken hade fällt en gnu under natten och låg och åt medan honorna låg utspridda runt omkring och höll koll.

Vi såg fler elefanter, krokodiler och flodhästar. Vid ett rastställe sa Richard att vi säkert skulle få syn på en flodhäst bakom en kulle. Men han underdrev rejält, för det var inte bara en flodhäst vi fick se, utan det låg mellan tjugo och trettio stycken i floden nedanför.

Leoparderna dök upp igen, och den här gången var det parningstid. Richard sa att nu blir det lite drama, och det blev det. Vi såg ingenting, men vi hörde desto mer: arga morrningar, och tassar och svansar som flög ovanför gräset. Om det var kärlek var den i alla fall inte öm.

På alla boenden blev vi eskorterade till dörren när det var mörkt. En av nätterna lyste han som gick med oss upp mot vår trappavsats, och där stod en vattenbock och tittade rakt på oss. Vattenbocken är en stor grå antilop med bakåtsvepta horn och vita teckningar på bakdelen. Det var lite läskigt, men som tur var blev den mer rädd för oss och sprang sin väg.

Så fort vi släckte lampan hörde vi verkligen allt. Ibland lät det som att djuren stod precis utanför, men vi lärde oss att de lika gärna kunde vara femhundra meter bort. På de öppna slätterna finns det nämligen ingenting som stoppar ljudet.

En eftermiddag satt vi på verandan och fick se två hyenor springa genom gräset en bit bort. Det var en häftig upplevelse.

Vi pluggade swahili på kvällarna 

Vi kom nära vår guide under de här dagarna. Han lärde oss så mycket swahili han bara kunde, och på kvällarna satt Erik och jag och pluggade själva, bara för att kunna komma upp nästa morgon och överraska honom med en ny mening. Han tyckte det var hur kul som helst.

När Richard skulle köra oss till flygplatsen i Serengeti fick han ett anrop, och jag tror att han hade letat lite extra för vår skull. Vi kom fram till en gepardmamma med tre ungar, och inte långt därifrån några zebror. Mamman tog sats, och vi tänkte att nu får vi se en jakt på riktigt.  Men hon sprang nog lite för tidigt, för hon hann inte ikapp. Geparden är världens snabbaste landdjur, men den orkar bara hålla farten några hundra meter, och en stor del av jakterna slutar just så.

Det gjorde inget. Att få se henne ta sats, och ungarna som väntade i gräset, räckte mer än väl. Och vi lärde oss något om hur tufft det är för djuren. De lyckas inte varje gång, och de har ungar som ska ha mat.

Kilimanjaro genom fönstret från propellerplanet

Från Serengeti flög vi till Zanzibar, från en liten flygplats mitt ute på slätten. Det är propellerplan som flyger därifrån, och jag var lite nervös eftersom jag aldrig hade flugit ett sådant förut. Men det gick hur smidigt som helst. Planet tog ganska många passagerare, och det kändes som vilket flyg som helst.

När vi kom upp över molnen ropade piloten ut att om vi tittade åt vänster kunde vi se toppen av Kilimanjaro. När vi landade i Tanzania en vecka tidigare hade det varit så mörkt att vi missade berget helt. Nu blev det istället det sista vi såg av fastlandet och ett fint avslut på safarin.

Michamvi – där dagarna gick långsamt

På Zanzibar blev vi hämtade av ett taxiföretag som Safariresor samarbetar med, och samma chaufför körde oss alla dagar på ön.

De tre första nätterna bodde vi på Michamvi Sunset Bay, på en halvö på östkusten. Hotellet ligger precis på stranden, med solstolar under stora palmer. Det kändes som ett tropiskt paradis. 

Boendena låg runt poolområdet, med en bar och en restaurang, och de hade som koncept att flytta middagen varje dag. Första kvällen åt vi i restaurangen. Andra kvällen hade de tagit in solstolarna, dukat med bord och stolar precis vid vattnet och tänt en eld, och så åt vi förrätt, huvudrätt och efterrätt på stranden.

Frukostbuffén var lika bra varje dag, allt från frukt till våfflor, pannkakor, korv och ägg.

Vi rörde oss inte mycket de dagarna. Vi låg lite vid poolen och lite på stranden, läste, åt lunch och gick tillbaka. Innan middagen tog vi dagens drink i baren, där de hade en stor spelhörna och en boulebana ute på stranden. Vi tittade ut och såg folk som spelade fotboll och människor som promenerade med sina hundar. Det var inte många turister när vi var där, bara lugnt och fridfullt.

Dagarna gick långsamt. Safari kan vara intensivt, med tidiga mornar och hela dagar i bilen. Det är en otrolig upplevelse, men just därför var det så bra med sol och bad efteråt, och tid att låta allt sjunka in.

Överraskningen – hur mycket mer extra kan man göra?

Det sista boendet hade Erik hållit hemligt för mig. Det enda jag hade fått veta var att det nog skulle bli något lite extra, och jag tänkte: hur mycket mer extra går det ens att göra?

Chauffören körde oss till hamnen, där en kvinna i uniform tog emot oss och satte taggar på våra väskor så att de skulle hamna i rätt villa.

En motorbåt tog oss femton minuter ut till Bawe Island, en liten privat ö utanför Stone Town med ett sjuttiotal villor, var och en med egen pool. När vi svängde runt ön såg vi bryggan, och där stod tio ur personalen och vinkade.

Jag sa till Erik att det kändes som att vi var i ett avsnitt av The White Lotus, fast minus morden då.

I receptionen blev vi välkomnade med sång och en välkomstdrink, och sen fick vi träffa Dave. Han var vår egen butler under vistelsen, den vi vände oss till med allt vi ville boka eller fråga om.

Först visade han oss ön. Vi åkte runt i en golfbil medan han pekade ut baren, det stora poolområdet, huvudrestaurangen där frukost, lunch och middag serverades, en italiensk restaurang och en liten öppen restaurang där kocken lagade maten framför gästerna. 

Sen kom gymmet, spat, tennisplanen, padelplanen och fotbollsplanen. Och boendena: tre enorma villor, standardvillor, och havsbungalows som står på pålar ute i vattnet.

Utanför vår villa stod varsin cykel med en plakett med våra namn. Vi kom in till ett litet middagsbord och ett loungeområde, och gick sen ner till en privat pool och en privat liten strand. Där inne fanns en stor säng och en trappa ner ett litet vardagsrum med tv. Det fanns också ett badrum utomhus. 

Det var det galnaste jag varit med om.

Magdans, akrobater och den sista kvällen

Varje kväll hade restaurangen ett tema. Första kvällen var det Sultan Night, med marockansk mat och magdansare från Stone Town. Sista kvällen var det African Night, och då dukades middagen upp på stranden: grytor, grillat, soppor och desserter i en lång buffé.

Den kvällen hade de också tagit dit en dansgrupp från Stone Town, akrobater allihop, och stämningen steg för varje nummer. Mot slutet sa DJ:n att nu vill vi att ni kommer upp, och personalen kom och drog upp oss från stolarna. Jag tycker sånt är kul. Erik tyckte det var lite jobbigt först. Men till slut stod vi båda där och dansade magdans med dem, och det var så roligt.

Kryddhuset i Stone Town

Hemflyget gick mitt i natten, så sista dagen lämnade vi ön på eftermiddagen och åkte in till Shaba Boutique Hotel, ett gammalt kryddhus mitt i den gamla delen av Stone Town.

Stadsdelen är världsarvslistad, med smala gränder och handelshus från den tid då Zanzibar var Indiska oceanens centrum för kryddhandeln.

Vi hade fått ett tips om Emerson on Hurumzi, som också ligger i ett traditionellt gammalt kryddhus, bara ett par minuter bort. Det var vackert, och maten var god. Byggnaden har två våningar med öppen balkong runt om, så vi satt uppe och åt medan Zanzibars näringsminister höll tal nedanför.

Det kändes som det kanske var förr i tiden, när ett hotell kunde vara en mötesplats för kultur och viktiga händelser. Lite historiskt, bara att sitta där.

Sen gick vi tillbaka och sov några timmar innan chauffören kom och hämtade oss.

Ville inte åka hem

Vi fick verkligen uppleva så mycket saker på bara två veckor.

Vanligtvis brukar vi båda längta hem lite mot slutet av en semester. Den här gången var vi bara ledsna över att den var slut.

Vi såg mycket mer än någon av oss hade räknat med: Big Five, geparder, flodhästar och djurmöten mitt i natten.

Men det var inte bara djuren. Det var naturen, som skilde sig så mycket åt från park till park. Det var Richard, som vi vill träffa igen. Det var allt tillsammans som gjorde resan så fantastisk. Och jag vill gärna åka tillbaka.

Skriven av

Otto Kristoffersen, Safariresor Göteborg

Otto jobbar på Safariresors Göteborgskontor och har rest mycket i Afrika. Han känner kontinenten väl och tipsar gärna om allt från safari och boenden till hur du kombinerar olika destinationer. Kontakta Otto: otto@safariresor.se